Jag gillar tanken på postdigitalitet. Inte primärt som ”det är så det ska vara”, utan snarare som ”varför skulle det inte vara/bli så?” Begreppet kan härledas till konstvetenskaperna, som så ofta annars lyckas avslöja kulturella tendenser lite innan sociologer, etnologer och andra som utforskar samhällskulturer uppmärksammar dem.
Begreppet som sådant tolkar jag som att digitala lösningar får (återgå till att) vara hjälpmedel för det mänskliga; för existensen, i fall man vill vara så pass filosofisk. Ursprungligen kommer begreppet från analyser av digital konst/medier. Om informationen är digital eller inte till sin form är inte det centrala, utan vad den faktiskt innehåller. Den som läste mina inlägg på min tidigare blogg känner igen just distinktionen form – innehåll. Att kommunicera i text, som mycken digital kommunikation går ut på, är givetvis problematiskt, t.ex. med ironi, men det problemet ligger inte i den digitala formen, utan i textens språkliga och kulturella innehåll.
Jag funderar på identitet, och varumärke för den delen. Var kopplas det upp? Och kan en identitet eller ett varumärke förstås uteslutande i sin digitala form? Under gårdagens pilotintervju slog det mig att jag fokuserat för mycket på den digitala formen i mina tankebanor och missat just att identitetens och varumärkets praktiker (dvs. livsföringen och branding-en) inte kan isoleras i dessa medier. Nu är det inget som omöjliggör min forskning, men det fördjupar den.
Att se sociala medier som primärt verktyg, är det rimligt? Ur ett perspektiv: Ja. Det är digitala informationsspridningslösningar. Å andra sidan. Men, med det synsättet så är inte företagets sida eller den personliga sidan på Facebook särskild annat än i form från reklambladet. Så på ett annat sätt: Nej. Genom vilka kanaler som används profilerar sig företaget med olika former, vissa har Facebook, vissa Twitter, vissa YouTube. Vad säger valet av lösningar om företaget? De flesta känner någon som ”borde” ha Facebook, men inte har det – vad säger det om den personen? Hur formar det uppfattningen? Och hur förstås bloggande människor i förhållande till icke-bloggande i vardagen?
Jag föreställer mig att de profileringar som görs i och mellan sociala medier är starkt knutna till de profileringar som görs utanför dem också. Jag föreställer mig att någon som i sociala medier uppvisar en viss åsikt, förväntas ha den utanför dem också, eller förväntas vara en generellt ironisk eller sarkastisk person. Samma gäller varumärken.
Frågan är slutligen varför begreppet postdigitalitet inte används inom samhällsforskningen. Är det dags att ta in det? Eller är redan så självklart att det inte finns ett behov av ta in det. Efter Web 2.0, som får anses etablerat men förlegat, är det kanske dags att inte längre se internet som en avskärmad social sfär även i frågeställningarna inom de samhällsinriktade forskningsdiciplinerna? Det görs i viss utsträckning redan, i danah boyds forskning, men mycket av det gamla släpar efter.
Precis som ”multimedia” möjliggör nya intermediala möten inom konst/kultyr, möjliggör ”multisocialitet” (sociala utbyten genom olika kanaler som kan kopplas samman) ”intersociala” utbyten och förståelser för mänsklig och samhällelig interaktion syntetiserar digital och analog socialitet.
Eller är detta kanske bara socialfilosofiskt svammel som måste processas i ytterligare social interaktion – både på och utanför nätet?
